Hej,

Som du kanske märkt om du är en av våra återkommande läsare så har Simon varit lite frånvarande i bloggen under senare tiden av sommaren/hösten och det beror på lite olika saker, men jag tycker det är så kul att blogga så jag kommer fortsätta blogga och så kommer Simon in med inslag då och då när han känner att det funkar. Han brukar ofta hjälpa mig att fota då det är hans grej så han ska verkligen ha cred för det! ♥ Men ville bara förklara detta, så när jag skriver ”jag” i inläggen så vet ni vem det är bakom skärmen 😉

Så nu när vi avklarat det tänkte jag bjuda er på lite mobilbilder från helgens promenader/löpturer.

 

Jag tog en promenad igår och en kombinerad promenad/löptur idag. Fantastiskt skönt, och jag älskar verkligen att vara i skogen men för att gå in lite djupare på det så kände jag mig jättesliten i kroppen idag när jag sprang. Jag kände den här tyngden i kroppen och stumhet i mina muskler, trots en lång uppvärmning. Och bara efter en kort stund fick jag något slags förstadie till mjölksyra. Då kände jag ett tydligt ”stopp” och bara bestämde mig för att lyssna på kroppen. Så jag sänkte tempot först och sedan, istället för att fortsätta springa så gick jag en stund. Därefter sprang jag bara kortare bitar och på vissa ställen stannade jag för en paus då jag satte mig ner och bara tog det lugnt, kollade mobilen (tog någon bild, eheh..) och njöt av skogen en stund. 

Som här stannade jag till vid ett vindskydd och slog mig ner för en kort paus i solen..  

.. och här stannade jag bara vid en stolpe på elljusspåret och lutade mig mot den, tog några andetag och passade lite innan jag gick vidare sista biten hem.

Och det jag verkligen insåg att jag måste jobba med, är att inte bara lyssna på kroppen utan faktiskt FÖLJA vad den vill och behöver – för det är ju ännu mer oschysst att lyssna men inte bry sig, jag menar då kan man ju lika väl skita i att lyssna om man ändå ignoreras vad som sägs 😉 Eller hur? Så mitt nya mission är att f ö l j a min kropps signaler och att inte skämmas över det och inte ifrågasätta den. Det är väldigt lätt hänt, som när jag fick den här orkeslösa känslan i spåret förut, att börja tänka ”men åhh, vad är det HÄR nu då?! Ska jag inte orka springa längre än någon kilometer innan mjölksyran/stumheten kommer?” och istället för att känna ”medlidande”/self-compassion bara klanka ner på sin egen kropps förmåga. Men där och då måste vi komma ihåg att det är vi som sitter bakom ratten och det är alltså vi som måste serva och tanka, våra fordon (kroppar) – annars kan vi ju inte förvänta oss att de ska prestera eller hur?? 

∴  T a k e  c a r e  ∴

// V. 

(HÄR kan du läsa del 1.)

Hej fina du som läser!   ♥

Jag valde att skriva om detta i bloggen för att jag tycker verkligen att det hänger så tätt ihop med hälsa. Eller det ÄR hälsa. Tycker vi inte om oss själva och våra kroppar, hur ska vi då motivera oss att behandla den bra?

Här vill jag betona att det utåt sett kan se ut som att någon behandlar sin kropp bra. T.ex. någon som tränar väldigt mycket. MEN syftet till varför vi tränar är helt avgörande, anser jag. Är det för att vi är missnöjda med våra kroppar och det missnöjet driver oss till att köra 6-7 pass i veckan? Får vi dåligt samvete eller kanske till och med ångest om vi skippar ett pass? Något som många andra kanske ser som ”positivt” att han eller hon bangar aldrig ett träningspass, eftersom det liknas vid stark disciplin.

Det jag menar där är att någon som är väldigt missnöjd med sin kropp kan skapa en otroligt stark träningsmotivation ur den där ”källan av missnöje”och.. vågar jag säga självförakt. Men är det då positivt, leder den motivation då till något hälsosamt? Mitt svar är NEJ, och jag vågar påstå att den personen förmodligen aldrig kommer att bli nöjd utan istället löper stor risk att utveckla ortorexi/träningsmani eller annan variant av psykisk sjukdom/ohälsa.

Och det är här någonstans självkärlek/kroppspositivism kommer in i bilden. Ur den föds en vilja att jobba med sin kropp och inte MOT den.

När jag gjorde en omröstning på vår instagram (@vickyosimon) så svarade 83% JA på frågan ”Har du någon gång upplevt att du lidit av kroppshets?” – och hade jag varit med och röstat hade den siffran höjts. För så har det blivit nu, vårt samhälle har gjort oss missnöjda med oss själva och vill behålla oss missnöjda för att tjäna på det  (jag tar inte bort vårt eget ansvar helt och hållet här, men det säger bara att det är otroligt lätt att dras med i strömmen).

För det första, såå extremt mycket reklam och bilder i media som är redigerade till den grad att det blir långt ifrån verkligt – jag menar ljus och färg osv. är en sak att redigera – men nu skalar man av och skulpterar om till något som inte hör ihop med verkligheten.. för att hetsa oss att vilja uppnå det ouppnåeliga.

För det andra, vi människor jämför oss med oss andra till den grad att om någon annan är snygg(are) än oss så blir vi automatiskt fula(re). Vi har generellt ganska svårt att hålla inställningen som bilden ovan visar. För vi lever inte enbart i ett prestationssamhälle, utan i ett tävlingssamhälle. Så det finns bara plats för en person på varje steg av prispallen, liksom.

Det är ju naturligtvis inte så, men jag tror att jag pratar för många när jag säger att det lätt kan upplevas så? Jag tror enda ”botemedlet” i alla fall är att embrace’a unik-heten med oss själva och just vår egen kropp, vårt eget hem för livet som tar oss dit vi ska varje dag och klarar av allt det vi ber den om. Och också, något som jag själv jobbat mycket med på senaste tiden, våga lägga mindre fokus på eller vikt vid yta genom att exempelvis använda mindre smink/mindre ofta bära smink överhuvudtaget (säger inte att det är ”fel” att använda smink men att göra det medvetet tror jag är viktigt och att KUNNA vara utan och ändå gilla det man ser). Och också genom att inte tänka lika ofta på hur min kropp ser ut, inte bedöma den i spegeln lika ofta osv. Detta skiftade fokus har dock gjort att jag tycker bättre om min kropp – även på ytan.

Kanske är det så att självkärlek behöver komma inifrån.

Massa kärlek, // V. 

» bildkällor: pinterest.se 

Jag tänke skriva ett par inlägg om kroppshets, eftersom ämnet ligger mig varmt om hjärtat och efter att ha sett Mia Skäringers programserie som heter just Kroppshets (har ni inte sett den än, så gör det) kände jag att jag ville uttrycka mig om det. 

Det här är del 1, del 2 kommer snart och där kommer jag skriva lite mer men skulle vilja börja med den här listan som jag hittade på en annan blogg – gör den gärna du också! Du behöver inte skriva ner, men ställ dig dessa frågor och bara svara på dem i ditt eget huvud 🙂 

Jag tycker min kropp är: Tillräckligt stark, uthållig och smidig för att kunna göra det jag ber den om. Tycker också att den är fin, trots sina imperfektioner så som exempelvis bristningar (tog detta som exempel då de kommer från den tid då jag gick upp i vikt efter min ätstörning, så därför ser jag dem faktiskt som a sign of victory även om jag inte tycker att de egentligen är vackra)!

Min relation till kroppen har varit: Den har varit komplicerad, men kan inte påstå att jag har haft mycket komplex – absolut några småsaker men inget som gjort att jag ”hatat min kropp” eller så. Däremot har jag ju i samband med mina ätstörningar piskat på min kropp och gjort den lite till en robot. Så indirekt hatade jag den nog, eller i alla fall var jag inte nöjd – men det handlade inte bara om kroppen.. 

Det bästa med min kropp: Att den klarar av det mesta jag ber den om. Jag känner inte att min kropp begränsar mig.

Så ser jag på andras kroppar: Den här är så svår att svara på, men jag tror jag ofta ser först vad jag tycker är snyggt men sedan tänker jag nog mer i form av funktionalitet, om en kropp ser stark/svag/smidig/stel ut.. eller vilken typ av ”självsäkerhet” som utstrålas genom kroppspråket. 

Såhär ger jag min kropp energi: Dels genom bra mat och lite kosttillskott (t.ex. d-vitamin den här tiden på året) men också genom att träna, yoga eller slappna av när den behöver det. 

Det här har min kropp klarat av: Förutom att ha klarat av livet 😉 och klarat av att återhämta sig från en period av ätstörning/energiunderskott så är några av mina ”fysiska prestationer” att jag har gått 5 mil på en och samma dag (tog totalt 10 timmar inkl 45-50 min rast), stått i plankan 8 min (det orkar jag nog inte i dagsläget men det är mitt personbästa!) och sprungit som längst 16 km i ett svep. Kommer inte på något mer, men min kropp är i alla fall fantastisk och det är din också (även om den inte klarar att t.ex. planka i 8 min – vi är inte våra prestationer).

Min kropp mår bra av: Naturen, rörelse, musik, tystnad, bra/god mat & gott sällskap.. bland annat!

Min kropp mår dåligt av: För mycket intryck (på för kort tid), för mycket stillasittande, för mycket näringslös mat.. bland annat. 

Så gör jag för att älska min kropp: Påminner mig själv om nedanstående citat. Samhället gör allt för att vi ska vara osäkra på om vi är tillräckligt snygga, vältränade m.m. – då blir jag anti och tänker att de fasen inte ska få ”vinna” min osäkerhet. Jag försöker att jämföra mig mindre med andra helt enkelt, även om det i perioder är skitsvårt.

Men också tänker jag på min kropps funktioner mer, och minns en period då min älskade morfar var sjuk i den muskelförtvinande sjukdomen ALS – jag grät under en promenad för att jag kunde (men inte han) och blev så ledsen över att samma ben som tar mig framåt var och vareviga dag, samma ben klankade jag ner på (!) för att jag tyckte de var lite för korta eller stabbiga eller att låren går ihop.. ja, ni vet allt man kan hitta på, som egentligen inte betyder något mer än att vi är osäkra på oss själva. Det är inte detaljerna i sig vi stör oss på, utan vi hittar de där detaljerna för att vi är osäkra och missnöjda med oss själva i det stora hela. 

In a society that profits from your self doubt,

liking yourself is a rebellious act. 

// V.