(HÄR kan du läsa del 1.)

Hej fina du som läser!   ♥

Jag valde att skriva om detta i bloggen för att jag tycker verkligen att det hänger så tätt ihop med hälsa. Eller det ÄR hälsa. Tycker vi inte om oss själva och våra kroppar, hur ska vi då motivera oss att behandla den bra?

Här vill jag betona att det utåt sett kan se ut som att någon behandlar sin kropp bra. T.ex. någon som tränar väldigt mycket. MEN syftet till varför vi tränar är helt avgörande, anser jag. Är det för att vi är missnöjda med våra kroppar och det missnöjet driver oss till att köra 6-7 pass i veckan? Får vi dåligt samvete eller kanske till och med ångest om vi skippar ett pass? Något som många andra kanske ser som ”positivt” att han eller hon bangar aldrig ett träningspass, eftersom det liknas vid stark disciplin.

Det jag menar där är att någon som är väldigt missnöjd med sin kropp kan skapa en otroligt stark träningsmotivation ur den där ”källan av missnöje”och.. vågar jag säga självförakt. Men är det då positivt, leder den motivation då till något hälsosamt? Mitt svar är NEJ, och jag vågar påstå att den personen förmodligen aldrig kommer att bli nöjd utan istället löper stor risk att utveckla ortorexi/träningsmani eller annan variant av psykisk sjukdom/ohälsa.

Och det är här någonstans självkärlek/kroppspositivism kommer in i bilden. Ur den föds en vilja att jobba med sin kropp och inte MOT den.

När jag gjorde en omröstning på vår instagram (@vickyosimon) så svarade 83% JA på frågan ”Har du någon gång upplevt att du lidit av kroppshets?” – och hade jag varit med och röstat hade den siffran höjts. För så har det blivit nu, vårt samhälle har gjort oss missnöjda med oss själva och vill behålla oss missnöjda för att tjäna på det  (jag tar inte bort vårt eget ansvar helt och hållet här, men det säger bara att det är otroligt lätt att dras med i strömmen).

För det första, såå extremt mycket reklam och bilder i media som är redigerade till den grad att det blir långt ifrån verkligt – jag menar ljus och färg osv. är en sak att redigera – men nu skalar man av och skulpterar om till något som inte hör ihop med verkligheten.. för att hetsa oss att vilja uppnå det ouppnåeliga.

För det andra, vi människor jämför oss med oss andra till den grad att om någon annan är snygg(are) än oss så blir vi automatiskt fula(re). Vi har generellt ganska svårt att hålla inställningen som bilden ovan visar. För vi lever inte enbart i ett prestationssamhälle, utan i ett tävlingssamhälle. Så det finns bara plats för en person på varje steg av prispallen, liksom.

Det är ju naturligtvis inte så, men jag tror att jag pratar för många när jag säger att det lätt kan upplevas så? Jag tror enda ”botemedlet” i alla fall är att embrace’a unik-heten med oss själva och just vår egen kropp, vårt eget hem för livet som tar oss dit vi ska varje dag och klarar av allt det vi ber den om. Och också, något som jag själv jobbat mycket med på senaste tiden, våga lägga mindre fokus på eller vikt vid yta genom att exempelvis använda mindre smink/mindre ofta bära smink överhuvudtaget (säger inte att det är ”fel” att använda smink men att göra det medvetet tror jag är viktigt och att KUNNA vara utan och ändå gilla det man ser). Och också genom att inte tänka lika ofta på hur min kropp ser ut, inte bedöma den i spegeln lika ofta osv. Detta skiftade fokus har dock gjort att jag tycker bättre om min kropp – även på ytan.

Kanske är det så att självkärlek behöver komma inifrån.

Massa kärlek, // V. 

» bildkällor: pinterest.se 

Dela: