Hej,

Som du kanske märkt om du är en av våra återkommande läsare så har Simon varit lite frånvarande i bloggen under senare tiden av sommaren/hösten och det beror på lite olika saker, men jag tycker det är så kul att blogga så jag kommer fortsätta blogga och så kommer Simon in med inslag då och då när han känner att det funkar. Han brukar ofta hjälpa mig att fota då det är hans grej så han ska verkligen ha cred för det! ♥ Men ville bara förklara detta, så när jag skriver ”jag” i inläggen så vet ni vem det är bakom skärmen 😉

Så nu när vi avklarat det tänkte jag bjuda er på lite mobilbilder från helgens promenader/löpturer.

 

Jag tog en promenad igår och en kombinerad promenad/löptur idag. Fantastiskt skönt, och jag älskar verkligen att vara i skogen men för att gå in lite djupare på det så kände jag mig jättesliten i kroppen idag när jag sprang. Jag kände den här tyngden i kroppen och stumhet i mina muskler, trots en lång uppvärmning. Och bara efter en kort stund fick jag något slags förstadie till mjölksyra. Då kände jag ett tydligt ”stopp” och bara bestämde mig för att lyssna på kroppen. Så jag sänkte tempot först och sedan, istället för att fortsätta springa så gick jag en stund. Därefter sprang jag bara kortare bitar och på vissa ställen stannade jag för en paus då jag satte mig ner och bara tog det lugnt, kollade mobilen (tog någon bild, eheh..) och njöt av skogen en stund. 

Som här stannade jag till vid ett vindskydd och slog mig ner för en kort paus i solen..  

.. och här stannade jag bara vid en stolpe på elljusspåret och lutade mig mot den, tog några andetag och passade lite innan jag gick vidare sista biten hem.

Och det jag verkligen insåg att jag måste jobba med, är att inte bara lyssna på kroppen utan faktiskt FÖLJA vad den vill och behöver – för det är ju ännu mer oschysst att lyssna men inte bry sig, jag menar då kan man ju lika väl skita i att lyssna om man ändå ignoreras vad som sägs 😉 Eller hur? Så mitt nya mission är att f ö l j a min kropps signaler och att inte skämmas över det och inte ifrågasätta den. Det är väldigt lätt hänt, som när jag fick den här orkeslösa känslan i spåret förut, att börja tänka ”men åhh, vad är det HÄR nu då?! Ska jag inte orka springa längre än någon kilometer innan mjölksyran/stumheten kommer?” och istället för att känna ”medlidande”/self-compassion bara klanka ner på sin egen kropps förmåga. Men där och då måste vi komma ihåg att det är vi som sitter bakom ratten och det är alltså vi som måste serva och tanka, våra fordon (kroppar) – annars kan vi ju inte förvänta oss att de ska prestera eller hur?? 

∴  T a k e  c a r e  ∴

// V.